Arctic Circle Race 2021 – Race Report

Jag har aldrig förut sprungit ett “riktigt” lopp. Förutom ett lunkande vårrus på 5 km och ett virtuellt Göteborgsvarv var detta mitt allra första.

Rädslan att prestationen ska ta över upplevelsen har varit för stor.

Jag vill aldrig tappa mitt Varför till träningen, och det handlar inte om prestation utan om glädje, lekfullhet och känslan av att känna sig levande.

Nåväl, jag spontananmälde mig till Arctic Circle Race för att det verkade som ett vackert lopp. Ändå rimligt att välja ett 17 km fjällopp som sitt första men det gjorde jag, och i lördags var det dags. Här kommer en liten Race Report.

Jag bokade den första tiden som fanns tillgänglig och var den första att hämta ut min nummerlapp och den första gruppen som fick hoppa in i helikoptern som skulle ta oss 17 km upp på fjället. Var så nervös innan så jag trodde jag skulle avlida. För vad egentligen? Ingen aning. Jag var inte där för att tävla med varken någon annan än mig själv. Helikopterturen var MAGISK, se bara bilderna därifrån så förstår ni att all nervositet försvann.

Låt mig berätta om mig och fjäll. Det är något alldeles speciellt med fjäll, oavsett om det är vandring eller löpning. Jag blir alldeles lugn i själen och hamnar bara i mig själv. Det är som att jag hittat den plats som ger mig sinnesro. Men nog om det, åter till loppet.

Jag började springa upp och ner i den sagolika miljön, på fjällstigar, över jokkar och över stenar. Slogs över hur mycket tuffare det var att springa än jag trodde och hur blött och lerigt det var. I början försökte jag hitta vägar runt vilket tog en del tid men insåg ganska snabbt att det inte är någon idé så sen började jag bara springa rakt igenom även om det innebar lera upp till knäna på visa ställen.

Strax efter 7 km och första vätskekontrollen var det en stigning som tog krafterna ur mig. Tänkte för första gången att det inte är värt det. Men fortsatte trots allt att pinna på.

Flöt på ganska bra fram till 13 km och utför. Mitt dåliga knä som jag inte haft problem med på över ett år började smärta. Grät en tår och tänkte att jag kommer att måsta gå resten av vägen och vara SÅ besviken på mig själv. Men så dök det upp en fotograf så jag sträckte på axlarna, försökte se lite extra fräsch ut och fortsatte springa. Sista kilometern var raksträcka, knät håll hela vägen och när jag sprang över mållinjen på 2.02 så var jag både slut och lycklig.

Kortfattat: Ett otroligt vackert lopp som jag är stolt över att ha genomfört. En ny upplevelse!

Kommer jag göra det igen? Jag vet inte, för att skulle jag göra det igen skulle det innebära att jag har en tid att slå… och då kommer ju det där med prestationen in ändå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *