Att inte alltid må så bra

Jag skrev ett inlägg på Instagram förra veckan om ångest.

Den första reaktionen var en drös med hjärtan och styrkekramar, vilket inte riktigt var tanken när jag la ut det. Det jag ville var att prata om någonting som för det första är tabu att prata om, men också för att det är en del av mig och jag vill inte hålla det inom mig längre. Jag skyddar den delen av mig själv som om det vore det mest värdefulla jag har när det faktiskt är tvärtom, något som jag mår bättre av att skriva om.

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas, har kvar alla dagböcker sen jag var typ 10 år och det gör mig ledsen i hjärtat att läsa. Stackars lilla jag. Och inte visste lilla jag bättre heller.

Tror inte jag riktigt fattat hur illa det är förrän jag fick en panikångestattack på mitt förra jobb (på ICA) och tog tag i mitt liv på riktigt. Började plugga trots att jag var nyskild, därav ensamstående och med otroligt dålig ekonomi. Dock det bästa beslut jag tagit.

Mådde ändå bra en lång period, prioriterade mig själv helt och hållet och klarade mig bra. Tills jag flyttade till Älvsbyn, min sambo mådde dåligt och jag ville rädda allt, ta allt ansvar. I samband med det sa min chef upp sig och allt blev bara kaos. Sen har det egentligen bara fortsatt spinna på och jag har inte riktigt återhämtat mig.

Förra året hände två saker som är avgörande:

  • Jag blev sjukskriven efter att ha gråtit floder hos en terapeut när jag äntligen fick prata om det. Fick även utskrivet antidepp som jag vägrade ta för att jag kan minsann klara det själv med tankekraft och löpning. Började dessutom jobba igen direkt, för mitt jobb kan ju minsann inte klara sig utan mig (bara en sån sak…)
  • Åkte in till akuten ett halvår senare för att jag trodde jag höll på att få en stroke när delar av min kropp domnade bort (bland annat halva ansiktet) och trycket mot bröstet var otroligt skrämmande.

Efter de två händelserna har jag jobbat stenhårt med mig själv. Kartlagt varenda del av mitt liv, skalat bort sånt som är onödigt, lärt mig säga nej och blivit en jävel på återhämtning – sistnämnda otroligt viktig.

Men jag mår fortfarande inte helt bra i perioder. Ibland mäktar jag inte med. Det tar så mycket energi att känna så här. Trycket över bröstet, en molande huvudvärk, tankar som aldrig slutar och bara ett allmänt melankoliskt läge.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *