Innehåll viktigare än skärmtid

I ett tidigare inlägg tog jag upp detta om att Vägleda barn på internet. Tänkte att jag skulle fortsätta på samma spår och utveckla hur vi bör tänka gällande barns internetanvändande. Största delen av oss föräldrar oroar oss för våra barns skärmtid (återkommer till just detta uttryck senare i inlägget). Borde dom inte leka istället? För när VI var små så var vi minsann ute och byggde snökojor och klättrade i träd. Ärligt? Fick inte vi höra precis samma sak när vi växte upp och satt för mycket framför tv:n? För när våra föräldrar var små var dom minsann ute och lekte med kottar. Men det är en stor skillnad nu och här kommer några konkreta exempel på där vi föräldrar kan tänka till:

Är det verkligen sämre bara för att det är på en skärm?

Finns mängder av pedagogiska spel, filmer och appar. Bygga pussel, räkna eller ta hand om sjuka figurer – är det verkligen sämre lekar bara för att det är på en surfplatta?

Barn lär sig – på YouTube.

YouTube är förmodligen den bästa källan våra barn för till kunskap. Kan dom inte något – så YouTubar dom. Kör dom fast i ett spel så YouTubar dom och ser hur någon annan löst problemet. Fråga en 11-årig Minecraftspelare varför hen sitter och kollar på Minecraft-videos på YouTube och inte spelar själv – och hen kan direkt fråga dig varför du sitter och ser skidor på tv:n och inte åker själv. Tänkvärt! Det är helt enkelt deras intresse. Och gällande mindre barn som också gärna fastnar för YouTube och videor där man öppnar KinderEgg (kan tyckas helt meningslöst för oss) är ofta pedagogiska och barnen får lära sig färger, lära sig räkna samt språk.

Det digitala är helt enkelt deras verklighet och sättet dom utvecklar sina förmågor på. Det är så dom socialiserar och det ligger en stor okunskap hos föräldrarna på just den punkten. Att ett barn sitter instängt på sitt rum en hel kväll innebär inte att hen känner sig ensam utan snarare tvärtom. Medan vi äldre fokuserar på antal timmar framför skärmen och betydelsen av ansikte-mot-ansikte-relationer så ser dom yngre möjligheter och får en känsla av samhörighet. Just spelande är otroligt lärorikt och kommer med all sannolikhet inte att leda till mer våld och aggressivitet, utan snarare samarbete och problemlösning.

Så… tillbaka till skärmtid – glöm det ordet. Det viktiga är innehållet. Vad tittar dom på? Vem pratar dom med? Vad spelar dom? Visa intresse och lär dig själv. Lika självklart som du frågar hur fotbollsträningen gick, fråga hur spelet gick? Det viktigaste är att vägleda och finnas där, barnen ska veta att hen kan komma till dig om hen stöter på problem eller behöver svar på frågor.

Men finns det verkligen inga negativa sidor av detta? Givetvis gör det det. Internet är oändligt och innehållet på internet är oändligt. Så oavsett om du använder dig av filter för att begränsa innehållet (vilket ALLA föräldrar bör göra) så kommer du inte att kunna filtrera bort allt olämpligt. Dom kommer alltid utsättas för reklam och ramla över mycket annat vi inte kan styra över. Det viktigaste är att du har uppsikt över dina barns surfande. Andra saker kan vara:

Våra barn kommer förmodligen aldrig att behöva ha riktigt tråkigt.

Det finns en ständig stimulans för våra barn. Oändligt med barnkanaler, filmer, spel osv.

Dom kan ALLTID pausa och allt är tillgängligt hela tiden.

Allt är on demand, och när något mer intressant händer så går det alltid att trycka på paus och för barnen är det en självklarhet. Vilket förståeligt nog inte alltid går, ett exempel är för ett par veckor sen när jag och sonen var på bio och han behövde gå på toaletten varav han bad mig pausa filmen. Enough said.

(Undantaget är när barnen spelar – då kan dom inte pausa. Där måste vi som föräldrar förstå att om man stänger av förstör man för hela truppen. Ge ditt barn tid att avsluta vad hen håller på med.)

Vad dessa aspekter ger för resultat får framtiden utvisa, men förmodligen blir det väldigt bra människor av våra barn också 🙂

youtube
Så här ser min startsida på YouTube ut. Meningslös? Kanske. Kanske inte. Men i alla fall ganska harmlös.

Participatorisk Kultur

Redan nu så flyter den virtuella världen ihop med den fysiska. För 20 år sedan använde vi knappt internet i vår vardag och nu ser vi det som en självklarhet, och i genomsnitt använder vi svenskar digitala verktyg 7 timmar per dygn – ett beteende som inte funnits förut överhuvudtaget. Det är redan en trend som råder, att det är på internet vi skapar stor del av vår identitet och vårt liv. Hur kommer det då se ut för våra barn när dom växer upp? 

En person som ofta har rätt i sina framtidsanalyser är filosofen Alexander Bard. Han talar om s k Participatorisk Kultur. Det innebär kort och gott vad vi gör (eller åtminstone den yngre generationen) när dom är i den fysiska världen. Vi som inte är uppvuxna med det digitala kanske anser att den fysiska världen är det ”riktiga” medan den digitala är artificiell. Men frågar du våra barn kanske inte svaret blir detsamma. Bard menar att den fysiska världen för dom är istället en spännande ”lekplats”, en sekundär och mindre viktig plats medan den digitala är den verkliga och primära världen.

virtual

Det som är spännande med framtiden är att vårt beteende förändras och i takt med att det digitala utvecklas sker en förskjutning av våra värderingar. Detta beteende innebär inte att vi kommer bli socialt inkompetenta bara för att vi lever genom våra skärmar utan tvärtom så kommer vi bli ännu mer sociala då allting i större utsträckning än förut handlar om interaktion och samarbete.

Alexander Bard tror också att individualismen kommer att dö och bli en digital underklass. Istället kommer samarbete mellan människor bli något speciellt och det vi kommer fokusera på är hur vi ska samarbeta. Vi millennials (födda från 1982) kommer att bli den digitala överklassen och bli så kallade divider istället för individer. Att vara divid innebär att vi är delbara (till skillnad från individ som betyder odelbar). Vi kommer mer och mer att fokusera på nätverkande och samarbete, istället för att fokusera på att bara göra allt för egen del. Märk här motsatsen mot i dagsläget när allt vi foksuerar på är att marknadsföra oss själva i allra största grad. Vi tar selfies, delar med oss av vår ”perfekta” vardag. Men med största sannolikhet kommer detta beteende att dö ut framöver. Vi millennials är nyfikna, vill prova nya idéer och lära oss av varandra. Tittar man på våra barn så är dom ju redan en del av denna kultur på internet där dom samarbetar på internet i olika spel, nätverkar globalt och lever på ett helt annat sätt än vad den äldre kulturen är van vid. Fokuset ligger på samarbete. En liten fotnot till detta är ju att skolan inte alls tar tillvara på detta samarbete där allting fortfarande ska vara så individuellt, och att samarbeta på proven anses ju i dagsläget som fusk. Mer om skolan och framtidens lärande får jag ta i ett annat inlägg.

Men för oss som arbetar med kommunikation är denna trend något att anamma direkt, för tillsammans är vi ju faktiskt bättre. Så dags att ge sig ut i världen (var den nu digital eller fysisk?) och bygga relationer för att kunna visionera, skapa och bidra tillsammans!

Lyssna på Alexander Bard när han pratar mer om den Participatoriska Kulturen här.